Måndag 27 februari

Jag vet bara inte vad som är fel. Jag mår så förbannat dåligt hela tiden. Ingen ro i varken hjärna eller hjärta, det är som att själen sliter och river i mitt inre. Det känns som att jag är så oerhört förstörd när jag inte ens ger de människor som verkligen behöver det allt som är jag. Jag litar inte så pass mycket på mig själv att jag vågar ge mig fullt ut åt andra. Känner mig rent utav vidrig i det här tillståndet. Jag litar verkligen inte på att jag är bra nog. Jag försöker hela tiden bli bättre men jag vet aldrig när jag är bra. Snart har det gått en vecka av ren och skär ångest. Jag är inte ens mig själv, det känns som att mitt vanliga jag är bort stoppat någonstans avlägset för mig och jag kommer inte åt det. Jag har ingen ro att vara still, jag är livrädd för alla ord och jag är så jävla trött för jag kan verkligen inte slappna av. Det värsta av allt är att allt är precis som vanligt. Det finns inte ens en tillstymmelse av något som tyder på att mina ångestattacker är befogade. Jag hatar känslan jag har... Varför är den här kan jag inte bara få vara ifred?!

Torsdag 23 februari

Ångesten är tillbaka, mycket värre än förut.
Jag kämpar och jag tänker, jag tar mig inte ut.
Jag är så oerhört nervös, detta tar ju aldrig slut.
 

Sliter i med kropp och hjärna, kanske kommer sömnen snart.
Svettas, sliter, gråter, kan jag inte drömma klart.
Med ett tungt hjärta och paniken i magen, sätter jag mig upp med väldig fart.
Jag inser att vilket än tillstånd, så kommer ångesten åter så uppenbart.

 

Torsdag 23 februari

Det är helt tomt i hjärnan. Jag har stängt av allt. Istället spenderar jag tiden åt att lägga mig i andras liv så mycket jag kan över internet för att slippa ta tag i mitt eget.

Ångesten jag fick igår av kanske inte så outgrundliga anledningar ligger kvar, jag har stora hålrum i kroppen känns det som och jag känner mig mer som en skugga än en del av mig själv. För att slippa utbrott med eventuellt självskadebeteende har jag valt att bara stänga av den delen av mig själv nu. Har funkat sedan i natt runt 23.00. Paniken som slår in som vågor över mig gör att jag blir helt apatisk mestadels av tiden och kan bara identifiera känslans av tomhet i magen. Försöker att koncentrera lite på mig själv och spenderade morgonen med en nästan två timmar lång promenad, befann mig utanför mig själv i princip hela tiden för annars hade jag inte orkat. Nu har jag suttit för länge utan att kunna ta mig för något av den konstruktiva biten så det enda som är kvar är väll att åka och träna då så att jag kanske slipper skuldkänslorna när jag eventuellt äter middag i vart fall.