Måndag 27 februari

Jag vet bara inte vad som är fel. Jag mår så förbannat dåligt hela tiden. Ingen ro i varken hjärna eller hjärta, det är som att själen sliter och river i mitt inre. Det känns som att jag är så oerhört förstörd när jag inte ens ger de människor som verkligen behöver det allt som är jag. Jag litar inte så pass mycket på mig själv att jag vågar ge mig fullt ut åt andra. Känner mig rent utav vidrig i det här tillståndet. Jag litar verkligen inte på att jag är bra nog. Jag försöker hela tiden bli bättre men jag vet aldrig när jag är bra. Snart har det gått en vecka av ren och skär ångest. Jag är inte ens mig själv, det känns som att mitt vanliga jag är bort stoppat någonstans avlägset för mig och jag kommer inte åt det. Jag har ingen ro att vara still, jag är livrädd för alla ord och jag är så jävla trött för jag kan verkligen inte slappna av. Det värsta av allt är att allt är precis som vanligt. Det finns inte ens en tillstymmelse av något som tyder på att mina ångestattacker är befogade. Jag hatar känslan jag har... Varför är den här kan jag inte bara få vara ifred?!